Ibland blir man bara stum, stum av häpnad.
Härom dagen hadde mor och dotter varit på det stora varuhuset i blått o gult för att inhandla två små stolar och ett litet bord.
Väl hemkommen från jobbet skulle då jag montera dessa möbler, en uppgift som borde vara snabb att lösa på egen hand. Nu för tiden är det inte längre något som får vara så enkelt, här ska hjälpas till tycker Amanda.
Pappa (jag) börjar plocka fram och montera delarna till stolarna medans Amanda servar med hammare för att knacka i pluggar och spärrskaft till skruvarna. När det till slut är tid att monteta bordet har hon studerat alla momenten och ska nu själv skruva. Jag tittar storögt på när min lilla drygt 1,5 åriga dotter hanterar spärrskaftet och drar år muttrarna några varv, det sissta får pappa fixa.
Så nu till idag.
Helgens projekt är att bygga en sandlåda, en lagom stor men bastant sak.
Amanda ligger och tar en lur så under tiden sågar jag till alla delar och på börjar montaget. Efter en stund kommer hon springande och tittar förvånat på vad det är pappa bygget. I detta ögonblick tar lugnet slut, arbetsledningen har kommit. Gud vad hon jagar på, så snart jag har lag dit en regel kommer hon springande med skruvpaket och skruvdragare och är man inte snabb nog sätter hon skruven på skruvdragare och visar vart jag ska skruva.
Jag blir alldeles häpen när jag ser hennes vilja att hjälpa till.