Ibland tar dagen en helt oväntad vändning.

Lugn, jag är inte inblandad i olyckan, inte mer än att vara där när den hände.

Arbetsdagen är slut för mig och många andra av stans invånare, nu är det bara hem som gäller. Ska bara gör ett snabbt stopp på ICA Maxi först hade jag tänkt. Men så blev det inte…

Tog Norrleden västerut och som vanlig är trafiken ganska tät, inte med än någon annan dag vid 17 tiden. Börjar närma mig trafiksignalen vid korsningen mot Skulltuna/Rönnby. Framförvarande bil har låååångt fram till bilarna som står vid trafikljuset när hen (där fick jag använda det ordet också) börjar bromsa, jag är med på noterna, bromsar. Tycker att hen bromsa lite väl mycket för att ha så långt kvar till trafikljuset, jag är på det iaf.

DÅ, då kommer ljudet. Det där ljudet av glas som splittras och plåt mot plåt som skrynklas.
– Är det jag som är påkörd? nej, jag kände inget.
Jag titta snabbt över min högra axel. Där är två bilar som ”hittat varandra”. Tankarna rusar. Kommer jag att vara på tur? Försöker väja undan, lyckas.
Vad Hände?

Inblandade bilar står stilla, jag svänger över och ställer mig på ”tryggt” avstånd framför bilarna.
– Är det någon skadad, någon som har ont? är frågan till dom i den blå bilen (krockad där bak). Chaufför undrade vad som hänt, men inte ont i alla fall, Passageraren stod redan utanför bilen. Han har ont över bröstet, bilbälte (skönt det). – Hur är det med nacken? Sätt dig ner och vänta.
Måste kolla den andar bilen, en liten svart bil av småbilstyp, fronten är ganska tillknycklad, det rycker lite ur kupén.
Samma frågor här: – Har du ont någon stans, hur är det med dig? Hon skakar och undrar även hon vad som hänt. Jag klandrar henne inte, vem skulle inte undra vad som hänt när man kockas av krockkudden. Ber henne att sitta kvar, jag vill inte att hon kliver ur och råkar vara skadad i nacke eller rygg, eller vimsa ut i den trafikerade filen med bilar.

Ingen allvarligt skadad iaf.
Larma, 112, JÄVLA SMARTPHONE!!! Torra fingerspetsar som inte registreras av skärmen, FAAANNNNN!!!!. I normala fall har jag tålamod med det men inte nu, där ”nödsamtal”, äntligen.

Jag tänker inte redogör för samtalet som följde men ett ”tack” till larm operatören.
Efter det att du fått reda på ”vad” saken gällde samt ”vart”, så såg du till att få den information du behövde genom att vägleda mig i att ställa rätt frågor till dom inblandade samt att beskriva vad jag såg. Hela tiden fick jag feedback om att räddningstjänst och ambulans var på väg.
När hon kunde höra den första ”blåljus bilen” genom min telefon sa vi tack och adjö. Då var det tryggt att lämna över till dom som nu var på plats.

Nu kom pådraget, jag skulle tro att det inte tog med en 3 min innan dom var där. Det var nästan ett litet nöje att se hur exakt dom jobbade, alla visste sin roll.
Inte som på mitt jobb, ”va, måste vi göra det. måste vi ta in maskinerna, måste vi jobb”

När jag stod där vid väggkanten efter att ha pratat med polis mf. slog det mig.
Varför var det ingen annan som stannade och kollade hur det var med dom i bilarna eller om jag behövde någon hjälp, detta innan räddningstjänsten kommit på plats. Det var ju inte så att det var ont om bilar som passerade platsen. Är man så himla stressad att man inte ”hinner” hjälpa en medmänniska i fara, när man sitter där i sin lilla stålbur 1 meter från en nyligen krockad bil, är det bara ”hem, hem, hem” som gäller? Du som kom i bilen bakom henne i den lilla svarta, varför stannade inte du? du såg ju allt från ”första parkett”.

Då, 40 minuter sen var man då hemma, tankarna snurrar i huvudet.
Mannen i den blå bilen, hur gick det egentligen? jag såg att dom la dig på en ”Spineboard” innan jag lämnade platsen.

Vad kan orsaken ha varit till olyckan, säkert många.
Håll avstånd till framförvarande, ge f*an i mobilen när du kör, ta det lugnt, ingen idé att stressa. Bättre en sen än inte alls.

Du som nu orkat läsa hit ner på sidan, tack för att du tog dig tid och hoppas att du kunnat tyda minna ibland röriga skrivande.